jag vet att jag kan vara rätt knepig. jag kan verka sur, irreterad och vara helt och hållet knäpp. vända och vrida på saker, som egentligen skulle vara enkla.
jag har höga krav, jag är krävande. jag behöver uppmuntran. jag behöver någon som jag vet finns där för mig.
jag har tur som har min familj och vända mig till. om jag inte skulle ha de skulle jag nog vara nere för räkning asså.
och jag litar inte på någon. inte ens mig själv. jag tycker helt enkelt att människor är inte goda, de är onda och att jag helt enkelt inte kan tro att någon skulle kunna tycka om mig på riktigt, utan jag känner mig mer som en plåga, en såndär som ingen egentligen inte vill vara med, känner mig som en plåga.
en kille som står ut med mig skulle jag vilja träffa. en kille som orkar med mig och hur jag kan vara. ja..jag skulle då vilja se det.
jag är totalt fucked up. krossat hjärta för många ggr, förhoppningar som gått i kras.
men jag är glad för de jag kan kalla vänner. och jag är glad för min fantastiska familj(dock för överbeskyddande).
jag vet att min tid kommer. och jag väntar.
